Våra basutställningar

Basutställningar


På Holmön, med många mil av kust och skärgård, har människan alltid varit beroende av utskärgårdens näringar. I utställningen på Holmöns båtmuseum skildras slitet i fiskebåtarna, jakten på säl och det hårda livet för familjen att bärga livhanken med hjälp av litet jordbruk. Liksom båtbyggeri, där de mest kända typerna av bruksbåtar är skötbåten, enabåten och den särpräglade jullen och sälfärdsbåten, fälbåten. De hemmabyggda båtarnas ålderdomliga drag, linjerna, byggnadssättet, de breda bordens infästning i bakstammen kan ha fortlevt sedan vikingatidens skeppsbyggnadssätt. Fälbåten är en för Kvarkenområdet särskilt karateristisk båttyp. Lämpligheten vid säljakt ute bland drivisen om vårvintrarna var orsaken att den överlevt fram till våra dagar. Utställningen om livet på Holmön i en svunnen tid visas permanent på Holmöns båtmuseum varje dag sommaren igenom.

Entrén


Kustkultur
I entrédelen beskrivs öarnas historia, i synnerhet de dramatiska händelserna under ofredsåren på 1700- och 1800-talen samt hur de olika skiftesreformerna påverkat öborna.

Mediarummet ”Bio Byviken”
Till vänster innanför entrén finns ett varmbonat rum med ett litet bibliotek och möjlighet att se filmer och bildspel om Holmöns natur och kultur.


Holmön 600 år


I åtminstone 600 år har det funnits bofast befolkning på Holmöns. Tillgången på säl och strömming samt lättingärdade naturbeten för djur och boskap gjorde att många familjer kunde livnära sig året om. Jordbruket sköttes till stor del a kvinnor och barn, medan männen färdades från ön i säljakt, fiske och handel.
På Holmöns båtmuseum ges i ett kulturrum glimtar från öns rika bebyggelse historia.

Skärgårdslivets boningar och årstider


Båtar för fem årstider
På Holmön fanns fem båttyper, en för varje årstid.

Isjulle försedd med medar för att kunna dras över isvidderna.

Vårleden
Som den femte årstiden räknades vårvinterns förfallstid, ”vårleden”, då isarna varken bar eller brast. Då var den medförsedda jullen särskilt användbar.

Kvarkens isar spricker upp i månadsskiftet april – maj.

Vrakbärgning
Att vara öbo i Kvarken var tufft, särskilt under vinterhalvåret. Man var helt beroende av att ha bra båtar för fiske, säljakt, kyrkfärder, handel och den lite speciella födkroken vrakbärgning. Öborna var kända för sitt hantverk, och i synnerhet för sina båtar.

Namn efter fiskeredskap
Både nätbåten, skötbåten och den mindre enabåten har namn efter fiskeredskap, nämligen laxnätet, strömmingssköten och enan. Enan är en liten not känd ända sedan medeltiden.

Vindingar
De öppna fiskebåtarna på ön har med sina krumvuxna konstruktionsdetaljer och klinkbyggda skrov nästan vikingatida drag. Till exempel försågs de länge i sina för- och akterpartier med bordstycken av vridvuxet virke, ”vindingar” som kluvits och täljts för att ge fören och aktern en lämplig form.

Korta fiskeperioder
Kustfisket på Holmön har främst varit inriktat på strömming, lax, sik och harr och – på vintern – lake, och här bevarades ålderdomliga redskap och metoder. De korta fiskeperioderna och det trots allt ganska begränsade utbytet har, förutom viss motorisering, hämmat en teknisk modernisering. Utställningarna i båtmuseet visar olika redskap och äldre tekniker som använts i fångsten.

Enabåtar
I det kustnära höstfisket hade man bruk för mindre grundgående båtar. Enabåten har sitt namn knutet till fisket med enan, en liten pulsnot, dvs. ett slags nät med rep i ena änden, som dras genom vattnet i en båge. Redskapet stänger då in fisken i sin inre del kallad håvet, som slutligen – tillsammans med eventuell fisk – rullas in över båtens kant. För att skrämma in fisken i noten används en puls, bickel, som stampas mot vattnet och stenarna på botten, medan man försiktigt drar ihop noten i spiralform. Också notens rep, gjort av granrötter för att kunna flyta på vattnet, används i samma syfte, eller för att stressa in fisken mot notens fångstdel.
Medeltida fiskemetod
Redskapet ena (med sina attiraljer: rotrep och puls) är känt från medeltiden och avbildas på ett 1400-tals sigill från Mälardalen. Fiskemetoden har, efter vad som framkommit, använts längst bland samer och ute på Holmön. Redskapet (med attiraljer) finns i flera exemplar i båtmuseets samlingar.

Skjutande rodd

Lyssna till ett samtal om skjutande rodd i radioprogrammet Språket den 23/8 2011. Inslaget börjar 8 minuter in i programmet. Sveriges Radio.

Försommarens laxfiske
Fiskerätten var knuten till jordägandet och försommarens laxfiske skiftades noga mellan bönderna i bestämda lotter. Till nästan varje lott hörde en fiskestuga kallad ”bastu”.
I sommarens rum visas bland annat nätbåtar som användes vid utsättningen av de fasta laxfällorna och skötbåtar som brukades i strömmingsfisket.

I sommarens rum visas bland annat nätbåtar som användes vid utsättningen av de fasta laxfällorna och skötbåtar som brukades i strömmingsfisket.

Saltad strömming
Under högsommaren flyttade framför allt öns jordlösa torpare, ”inhysingar”, ut till fiskelägena nära strömmings-grunden. Där stannade de hela sommaren. För att konservera fångsten saltade och syrades strömmingen i laggade träkärl. Den fisk familjen kunde undvara såldes till fiskuppköpare i Umeå.

Handelsresor
Tidigare anordnades regelrätta handelsresor med någon av byns större båtar till Ådalen och Österbotten för att byta strömmingen mot råg och lin. Handelsmannens storbåt kallades ”slup”.

Fiskelägen överges
Båtmotorernas införande under mellankrigstiden innebar en stor förändring för fisket vid Västerbottenskusten. Det blev nu möjligt att frakta hem fångsten varje morgon och sälja den färsk, eller salta i gemensamt ägda salterier. Det fick till följd att nästan alla gamla fiskelägen övergavs, varvid timmerhus och bodar förföll, alternativt plockades ner och flyttades. En del fick stå kvar och fick så småningom ny funktion som fritidshus.

Expeditioner i drivisen
Områdets viktigaste jaktbyte har i tusentals år varit sälen. Utställningarna i båken visar av de redskap och metoder som utvcklats under historien; sälnätet för höstfångsten, jakten med gevär under vårvinterns storslagna expedition ”fälan” ute i drivisen.

Vattentäta skor
Sälspäcket var ännu under 1800- talet en viktig handelsvara och jakten på gråsäl och vikare spelade därför en betydelsefull roll i öbornas näringsliv. Skinnet användes till skor, väskor och andra överdrag som måste vara vattentäta.

Sälfiske
En av de äldsta metoderna att fånga säl var med hjälp av kraftiga nät. Därför talar man ännu om ”sälfiske” även när det gäller andra jaktmetoder. Både gråsälen och vikarsälen söker sig till drivisarna för att föda sina kutar, para sig och ömsa hår. På vårvintern åkte därför olika jaktlag iväg med speciella båtar, ”fälbåtar” för att jaga på vårisen.

Mandomsprov
Den till sin form och konstruktion märkliga fälbåten var både transportmedel och bostad i jaktlagets basläger. Jaktlaget bestod vanligen av fem medlemmar. Att följa med i ”fälan” var ett mandomsprov som krävde mångsidiga färdigheter, inte minst kunskap om isar och väderlek.

Isarna krävde ingående kunskap och förmåga att bedöma bärighet.
Holmöborna utvecklade med tiden stor skicklighet att utnyttja dessa för färder och jakt.

Dagliga jaktturer
Den årliga långfärdsjakten var unik för området kring Bottenviken och bedrevs utifrån stora färdbåtar som högkvarter. Med kikare, skredstång (en lång skida) och kälke, eller en iseka, begav sig jägarna ut på dagliga jaktturer, ofta i var sina riktningar för att inte skrämma ner sälen för varandra. En i laget, ”båtkarlen”, stannade av säkerhet kvar vid lägret.

Redan i slutet av 1930-talet dokumenterades jaktformen av fotograf Bertil Ekholtz, Umeå. Fotografierna finns att köpa som vykort på båtmuseet.

Väckare
Sälspjutet, ”väckaret”, var ett universalredskap och en livförsäkring på isen. Förutom jaktspjut användes den som ispik, stöd för tubkikaren, skidstav vid färden på skredstången, dragkrok för bytet m.m.

Lodbössa
De vita kamouflagedräkterna, ”vånkläderna”, var särskilt viktiga medan man ännu sköt med de gamla lodbössorna, vars skottvidd med nödvändig träffsäkerhet var cirka 50 meter. En förbättring kom med masurgeväret 1896 och senare kikarsiktet. Det blev då möjligt att skjuta från betydligt längre avstånd.

Skyddsjakt idag
Sälen betraktades av kustborna som en svår konkurrent om fisken och skottpengar betalades ut så sent som på 1960- talet. År 1976 blev sälen fridlyst eftersom sälbeståndet allvarligt decimerats, framförallt på grund av miljögifter. Fridlysningen och omfattande miljöåtgärder har medfört att sälstammen återhämtat sig. Samtidigt ökar sälskadorna i fisket. Skyddsjakt tillåts idag längs både svenska och finska kusten.

I den 17 m höga båken ryms fullriggade fälbåtar.

Motorisering

I sluphuset visas motoriseringens inverkan på det folkliga båtbyggeriet. Byggnaden tjänar även som vinterförvar för Holmöslupen.